2012

Kenneth Olofsson:  Byarna väster om Gimo.

Sågarbo med strömstaren

Nästa anhalt på resan var Sågarbo, där det en gång i tiden fanns ett sågverk i anslutning till ett vattenfall. Gimo hembygdsförening har röjt upp på platsen och är nu en idyllisk rastplats med soffor och grillmöjligheter. Vid ett tillfälle när Kenneth röjde upp vid diket/vattenfallet råkade han ramla i forsen men klarade sig helskinnad. Efter det blev jag kallad för ”strömstaren”, berättade han. Publiken fick också se bilder från de hus och människor som en gång fanns vid Sågarbo.

  Fornbol och Folkmora

Vid nordvästra delen av Gimodammen ligger Fornbol. Där bodde tusenkonstnären Evert ”Fornbolarn” Andersson. Flyggeneralen Paul af Uhr hade sommarhus i det vackra området. I området i närheten av Fornbol med sitt rika djur- och fågelliv har Kenneth sin bas när det gäller att vårda naturen och fotografera.

Söder om Fornbol ligger Folkmora, som var ett något större jordbruk som brukades av arrendatorer. På 1950-talet arrangerades dans på andra våningen i magasinet. En av Kenneths klasskamrater hette Sune och bodde i Folkmora. I början på 1950-talet, när han var i 10-årsåldern brukade Sune passa på att underhålla med akrobatik på Gimospelen i friidrott innan tävlingarna började. Huvudnumret var att hjula runt hela fotbollsplanen. Efteråt kunde Sune gå runt och plocka upp alla mynt som publiken kastat åt honom. Hemma i Folkmora brukade han underhålla med att gå på händer på en takbjälke 5-6 meter över golvet. Sune, som var närvarande i Kvarnen, fick applåder av publiken. Folkmora revs 1965 och nu återstår bara en ladugårdsruin.

   Tunsvreten och Dalkarlsäng

Västerut från Folkmora ligger Tunsvreten. Där bodde skogvaktare Almqvist. Det var också gott om älg i området. Jag och min syster blev ofta skrämda av älgar när vi passerade på väg till skolskjutsen, berättade Kenneth som föddes och växte upp i grannbyn Dalkarlsäng. Hans föräldrar Alrik och Anna bodde i byn från 1938 till 1953 i ett rum och kök i ett hus med fyra lägenheter. Morfar och mormor liksom Edvin och Karin Holm bodde också i huset. En gång när jag lekte hamnade jag på huvudet i en vattentunna full med vatten. Bara benen stack upp. Då kom Edvins son Karl-Erik och räddade mig.

Kenneths pappa arbetade i skogen. Hemma hade man kor, några höns och en gris. Det var ett hårt arbete på den tiden.

Först ladugårdsarbete på morgonen, sedan en dags skogshuggning i kanske djup snö och sedan kvällens sysslor i ladugården. Jag minns än hur det luktade i köket när de blöta arbetskläderna hängde på tork över spisen över natten. Men det var trots allt en underbar miljö att växa upp i, tyckte Kenneth. Till de trivsamma stunderna räknades när Alrik och Anna tog ut vevgrammofonen i naturen och spisade musik och drack kaffe.

Björn-Harrys med Yngve

Trion lyckades återge hur det lät i skogen när grammofonen gick för högtryck medan Kenneth tog en paus i berättandet. Björn Carlsson visade därefter sitt bildspel ”Mitt fotoalbum”. Han beskrev till bilderna och egen sång sin uppväxt i Roddarne nordväst om Gimo på ett ytterst trevligt sätt.

Dalstorp, Högrör och Hägnan

Vid Dalstorp i närheten av Dalkarlsäng passerade luftrännan som användes för att flotta virke på väg till Gimo. Familjen Nils Hellgren var några av dem som bodde vid Dalstorp och arbetade med flottningen. Lite norr om Dalkarlsäng ligger Högrör och Hägnan. Där bodde bland andra finurlige Erik Sjölund med hustrun Elsa. De hade kommit flyttandes från Ångermanland. Min farfar och farmor kom också norrifrån. Efter att farfar arbetat som skogshuggare i Kanada i fyra år kom han tillbaka och slog 1919 ner bopålarna i Högrör/Hägnan-området.

  Kakeläng, Älgmora, Postvreten och Bummelmora

Kenneths resa fortsatte sedan till Kakeläng och Älgmora. När det byggdes en ny väg från byarna till Valö-vägen på 1970-talet ordnade Bengt ”Mulle” Henriksson en koja vid vägen. Dit kom en gång vår kung med drottning Silvia för att titta på tjäderspel. Jag vistades också en del i den kojan, berättade Kenneth. Vid Älgmora var det gott om älg. Tillsammans med ”Nille” Holmgren tältade jag en gång på en åker vid Älgmora. Då kom en stor tjur och passerade vårt tält mitt i natten. Tältlinorna rörde på sig och vi kände oss ganska små, minns Kenneth. Det var inte ovanligt att man kunde se 20-25 älgar samtidigt vid Älgmora. Vid Postvreten bodde en postutkörare. Han ansvarade för området mellan Gimo och Gubbo. Vid Bummelmora stod ett timrat hus som senare flyttades till Botmora.

  Lundby, Johanneslund, Botmora och Igelsbygda

Johanneslund var en större jordbruksfastighet. Där bodde bland annat Lage Andersson som var på plats i Kvarnen. Områdena runt fastigheten var också mycket älgrika och jaktstugan vid Botmora i närheten används fortfarande. Vid Botmora bodde bland andra Karl och Tilda Andersson, Rune och Svea Seger och Gösta Blom med familj. Vid Igelsbygda bodde Fredrik Sand med familj. Där finns fortfarande ett hus kvar.

 Motorp, Vattmyran och Brockbol

Vid Motorp fanns det skola mellan 1876 och 1938. Det bodde många familjer vid Motorp, bland andra Eskil och Frida Andersson med barnen Göte, Harry, Egon och Yngve och Hjalmar och Evelina Englund med många barn. Senare bodde familjen Östlund på östra sidan och familjen Westlund på västra sidan.

Vattmyran var en ganska stor jordbruksfastighet. Där fanns också en plantskola där bland andra min mor arbetade, minns Kenneth. Vid Vattmyran finns husen kvar. Där skogvaktare Artur Almqvist bodde har det byggts upp ett nytt hus efter det att det gamla brunnit ner.

Vid Brockbol bodde ”Brockbolarn”. Han kunde allt om universum och odlade jordgubbar, men det var bara vissa utvalda som fick köpa. Han bodde i ett hus med fyra lägenheter och flyttade runt i dessa allt efter sinnesstämning. 

Efter att Kenneth berättat om Brockbol hade tiden runnit iväg till ganska sent på kvällen och Kenneth avslutade och avtackades med blommor. De byar som återstod, bland andra Vreta, Askmyren, Edsmossen och Södra Skäfthammar får vi säkert höra om en annan gång.

  Yngve Vällstrand