Rolf föddes 1928 och bodde i ungdomsåren i banvaktsstugan i Risinge eftersom hans far Sigfrid var banvakt.  Han ägnade mycket tid åt idrotten och var själv en duktig löpare och mångkampare. Han studerade vid realskolan i Östhammar och Rudbeckska skolan i Västerås för att slutligen avlägga civilingenjörsexamen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm . Därefter ägnade han en stor del av sitt liv åt utlandsarbete i många olika länder.

Rolf var son till Sigfrid och Anna Andersson.

Sigfrid var färgstark banvakt och ansvarade bl. a. för järnvägssträckan från Risinge till Fagervik vid sjön Vällen, den s. k. Vällenbanan som stod klar 1914 och drevs fram till början på 1950-talet. Rolfs farfar var Anders Petter Andersson, en smålänning som kom som rallare till bygden 1875. Han deltog i byggandet av järnvägen Dannemora – Harg under Abel  Almlöfs ledning.  Han blev senare banvakt och bosatte sig i banvaktsstugan i Brosjön 3 km österut från Risinge efter Järnvägen Gimo-Harg.  Anders Petter fick 13 barn av vilka således Sigfrid blev banvakt i Risinge. Flera av syskonen kom också att arbeta inom järnvägen.   

Förutom arbetet på järnvägen livnärde sig banvaktsfamiljen på ett litet jordbruk, jakt och fiske i närbelägna Hallsjön. Man klarade sig ganska bra på detta t. o. m. under kriget med alla ransoneringar. Tvättmedel var det svårt att få tag på, berättade Rolf. Då sköt vi en grävling, flådde den och kokade allt en hel dag i en stor gryta. Då blev det ett tjockt lager med fett som sedan blandades ut med bl. a. soda. Detta blev ett alldeles utmärkt tvättmedel, minns Rolf.

Rolf uppfostrades tillsammans med 10 år äldre brodern Stig med fast hand och skolgången började i Vattensta skola. Så småningom började han i realskolan i Östhammar för att sedan ta studentexamen på Rudbeckska skolan i Västerås. Utbildningen fullbordades med civilingenjörsexamen vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm med inriktning på väg-och vatten.

I samband med skolgången på hemorten växte ett stort idrottsintresse fram. Godsägare Gademan på Risinge gård hjälpte till och en fotbollsplan anlades. Vi bildade t. o. m. en informell klubb, Risinge IK, och snart hade vi ett mycket starkt fotbollslag, minns Rolf. Fotbollslaget lyckades besegra de flesta lagen  runt Gimo. I laget spelade bl. a. Gustav Eriksson och Bertil Jansson, som båda senare blev mycket framstående spelare i Gimo IF. Även friidrott fanns på Risinge IK:s program. Rolf blev själv en duktig löpare och mångkampare.

Eldsjälar

Från idrottslivet kommer jag ihåg fyra personer speciellt, minns Rolf. Den första var Kalle Kjellman, mannen bakom de rikskända Gimospelen i friidrott. Han körde ut dricka och besökte regelbundet Risinge. Han drev på oss och fick oss att börja med olika idrotter.

Den andra eldsjälen var nyligen avlidne Sven Hovdegård. Han var frisör och besöken hos honom var högtidsstunder. Då fick man höra mycket om idrottslivet i Gimo, framtidsplaner och mycket annat, minns Rolf.

Risinge IK höll sig med en egen friidrottstränare, nämligen den tredje eldsjälen Eskil Eriksson. Han tränade själv långdistanslöpning efter Gunder Häggs recept och nådde vissa framgångar på löparbanorna, bl. a. vid Gimospelen. Han ägnade också mycket tid år att träna ungdomarna i Risinge. Han är värd all uppskattning för detta, menade Rolf.

Tore Storm hette en av Gimo IF:s bästa fotbollsspelare på 1930-40-talet. Efter ett giftermål besökte han ofta Risinge och blev efterhand fotbollslagets tränare. Som sådan blev han mycket uppskattad och bidrog starkt till fotbollens utveckling i Risinge.

Bröderna Johansson, de s. k.Vattenstaälgarna

Rolf berättade också om idrottsmännen bröderna Johansson från Vattensta, Gunnar som blev psykologiprofessor med världsrykte, Ragnar som blev erkänd konstnär och Rune som blev journalist och signaturen Joson i Dagens Nyheter. Ragnar skänkte ibland ett konstverk som första pris vid Gimospelen i friidrott. En gång var han inte i Sverige och bad broder Gunnar att lämna en tavla till Gimo IF. Han råkade dock ta fel tavla, d. v. s. en som redan var såld. När misstaget upptäcktes var prisutdelningen redan klar. Det hela slutade med att den segrande idrottsmannen fick besöka Ragnars ateljé för att lämna tillbaka sitt pris och välja en annan tavla bland konstverken, minns Rolf.

Livet på östra sidan av Olandsån

Olandsån gick som en stor skiljelinje genom Gimo. På östra sidan (med Valde, Fors, Vattensta, Risinge, Örsta, Däcksta och Björsta) dominerade jord-och skogsbruk. På andra sidan ån bruket med masugn och sågverk och så småningom stora industrier som Rockwool och framförallt Sandvik Coromant. Livsbetingelserna var lite olika men vi från östra sidan blev väl mottagna på andra sidan. Efterhand flyttade flera, framförallt inom idrotten, till Gimo IF och kom därmed att tillhöra västra sidan.   

Med världen som arbetsfält

Rolf lämnade Gimo 1946 för att genomföra tidigare nämnda utbildningar. Efter avslutad examen vid KTH i Stockholm kom han snabbt in på utlandsarbete. Han arbetade främst med byggen av dammar, vägar och broar för olika företag. Han arbetade i länder som Irak, Argentina, Mexiko, Burma, Laos Kuweit, Nicaragua och Honduras och vistades utomlands i över 20 år men fortsatte efter detta med att styra olika utlandsprojekt från Sverige i många år. Rolf menade att de flesta arbeten utomlands var intressanta men att familjen, fru och två döttrar, fick sitta emellan ibland. Jag har nyss fyllt 80 år, och har fortsatt att arbeta som konsult med eget företag tills för någon månad sedan, berättade Rolf. Under berättarkvällen visade Rolf bilder från de olika utlandsengagemangen och avslutade med att delge den talrika publiken sitt möte med Saddam Hussein i Irak. Jag växlade några ord med honom i samband med en utställning, minns Rolf.

Yngve Vällstrand