Vid årets 2:a berättarkväll tog oss Harry Grehn och Yngve Vällstrand med på en resa från Risinge till Fagervik. De berättade om företeelser, människor och  miljöer från Risinge, Hårsta, Fäboda, Vattensta, Fors, Charlottendal och Fagervik. De visade också unika bilder från dessa byars olika tidsepoker. Yngve och Harry överraskade också med att spela några låtar på dragspel respektive triangel, livligt ackompanjerade av Björn Carlsson på gitarr.

Musik: Allsång "Gimo i mitt hjärta" under ledning av Björn Carlsson.

Öster om Gimo och Olandsån ligger ett antal byar som var och en har sin egen historia. Vid årets andra berättarkväll på Kvarnen i Gimo var lokalen fullsatt redan en timme före utsatt tid, när Harry Grehn och Yngve Vällstrand berättade och visade unika bilder från de olika byarnas olika tidsepoker.

Resan startade i Risinge med en beskrivning av Risinge gårds historia. På en av bilderna kunde man se att det fanns en hållplats vid Risinge på järnvägen Gimo – Harg på 1930-talet. Risinge hade också ett eget bra fotbollslag med bland andra Gustav Eriksson som sedermera blev försvarsklippa i Gimos A-lag i 18 år.

Harry Grehn berättade sedan om arbetarbostäderna vid Hårsta och bebyggelsen vid Fäboda. Dessa båda boställen låg efter den gamla järnvägen mellan Risinge och Fagervik (Norrvällen). Vid Fäboda bodde syskonen Olsson, av vilka Otto, kallad ”Fäboda-Otto”, var originell och välkänd i trakterna runt Gimo.

Resan fortsatte sedan till grannbyarna Vattensta och Fors.  I Vattensta fanns skola fram till mitten av 1960-talet. Dit fick barnen gå till fots långa sträckor. ”Fäboda-Ottos” dotter Evy gick 12 km tur och retur i ur och skur. Hon kom för sent bara en enda dag på hela skoltiden. Då stod det 4 älgar i vägen, berättade Evys klasskamrat Gustav Eriksson.

I Vattensta bodde också dragspelaren Ingvar Öhlund som spelade med välkända Karmans orkester. Yngve Vällstrand, som gått i lära hos Ingvar, gav ett smakprov på de gamla dragspelskunskaperna ackompanjerad av Björn Carlsson på gitarr och Harry Grehn på triangel.

Förutom de produkter som de stora jordbruken producerade kom också ett antal duktiga idrottsmän från Vattensta och Fors. I Vattensta handel bodde de berömda så kallade ”Vattenstaälgarna”, de idrottande bröderna Gunnar, Ragnar och Rune Johansson. De nådde stora framgångar både idrottsligt och civilt, Gunnar som professor i psykologi, Ragnar som erkänd konstnär och Rune som journalist på Dagens Nyheter. I Fors bodde fjärdingsmannen Henning Wallin. Han var själv en duktig idrottsman och flera av hans 9 barn blev också framstående inom olika idrotter, bland annat Bo och Conny som var duktiga friidrottare och Börje som spelade fotboll.

Resan fortsatte sedan till Charlottendal. Harry berättade initierat om byns historia och den spång som går över Olandsån i närheten av Charlottendal. Lantbrevbäraren Algot Hedrén, som bodde i Vattensta, passerade spången åtskilliga gånger under de 24 år fram till 1956, som han cyklade med posten i området. Sammanlagt cyklade han 7 varv runt jorden och levererade 29 stycken 10-tonsjärnvägsvagnar med post under åren.

När grevinnan av Charlottendal besökte norra delen av sjön Vällen omkring år 1800 tyckte hon att det var ovanligt vackert där och döpte därför platsen till Fagervik, som var sista anhalt på berättarkvällens resa. Yngve Vällstrand berättade att från slutet av 1700-talet fram till början av 1900-talet fanns i stort sett bara ett så kallat Fiskartorp på platsen.  Men i början på 1900-talet blev det liv och rörelse vid Fagervik.

En förutsättning för att Fagervik kunde börja bebyggas var att Gimo Bruk ville förbättra kommunikationerna med området för att få fram råmaterial till bruket. Därför byggdes en järnväg från hargsbanan vid Risinge till Fagervik. Den stod klar 1914 och var 8,5 km lång. Samtidigt byggdes då ett antal arbetarbostäder vid Fagervik i form av två- och trefamiljshus. Det bodde som mest ett 70-tal personer i Fagervik varav ett 40-tal var barn. Fagervik hade då också egen skola från 1924 till 1942. De barnrika familjerna som bodde i Fagervik var självförsörjande och arbetade med att producera råmaterial för vidare transport på järnvägen till Gimo.

Eftersom det fanns både såg och masugn i Gimo behövdes mycket timmer och träkol. Timret avverkades i området runt sjön Vällen och flottades med hjälp av en bogserbåt till Fagervik. Det fanns också många kolmilor runt Fagervik som producerade träkol till järnframställningen vid masugnen i Gimo. Förutom timmer och träkol fraktades också mycket ved på järnvägen för vidare befordran till Uppsala och Stockholm. På vintrarna sågade man också upp is som levererades till affärer som kylmaterial.

Vid den stora stormfällningen 1931 installerades ett litet sågverk i Fagervik för att kunna ta hand om allt omkullblåst virke. Man hade också mobila sågverk i skogarna runtomkring.

När sågen i Gimo lades ner 1936 och masugnen inte längre användes efter mitten på 1940-talet minskade behovet av råmaterial. Nu var det i stort sett endast ved som transporterades. Efter andra världskrigets slut minskade också behovet av ved och 1951 beslutades att lägga ner järnvägen. Banan revs upp 1955 och ersattes med en skogsbilväg. Samtidigt började arbetarbostäderna i Fagervik att rivas och 1961 flyttade den sista familjen från Fagervik – en epok hade gått i graven. Fagervik är det enda samhället i Uppland som byggts upp och sedan helt utplånats på 1900-talet. Nu är åkrarna igenvuxna av skog men Fagervik är numera ett naturskönt område intill sjön Vällen. Ett projekt med bland andra Ekeby Bygdegårdsförening, Upplandsstiftelsen, Östhammars kommun och Bergvik Skog har nyligen fräschat upp området med informationstavlor, grillplatser och en naturstig.

I närheten av Fagervik, vid Måsjön, finns ett mycket stort bestånd av orkidén guckusko och den så kallade Rövargrottan är också ett intressant utflyktsmål. Har man tur kan man också få se en björn i området. Fagervik levererar även delar av den 38 meter höga julgran som Kinnevikskoncernen varje år sedan 1996 monterar upp på Skeppsbron i Stockholm. Grenarna till granen huggs i den gamla granskogen runt Fagervik för att sedan borras fast i stammen på plats i Stockholm.

Fagervik var slutstation för kvällen och Gimo hembygdsförening kan glädja sig åt att mycket material och unika bilder har bevarats för eftervärlden.

Yngve Vällstrand