2007-01-27 

Kvarnen är Gimobornas nya mötesplats! Det är den enda slutsats man kan dra efter det fjärde fullsatta berättarkaféet denna vinter. Åtminstone enligt de nöjda arrangörerna. Den sjunde februari sprakade den digitala brasan som vanligt från sin skärm i fonden medan kvällens musikant Lotta Gren spädde på trivseln med sitt välklingande elpiano. Vid serveringen var kön lång och Lena Ödlund fick åter se sina fat med hembakt tömmas i rask takt.

   Lage Andersson hette berättarkaféets fjärde gäst och med honom kom temat ”Gimo förr” att hamna en knapp mil väster om Gimo. Där låg nämligen Johanneslund, en av brukets många utgårdar, och dit kom Lage Andersson som sjuåring 1935 med sina föräldrar Georg och Signe och åtta syskon.

   Det var behovet av träkol som fick bruksbolaget att köpa upp gårdar i omgivningen. Meto-derna för detta varierade och ledde inte sällan till uppgörelser inför domstol. Men vad gäller Johanneslund var den förmodligen i brukets ägo redan när den byggdes i början av 1880-talet. Kvällens bisittare Evald Eriksson från Gimo hembygdsförening fyllde på med frågor medan Lage berättade:

   – Det såg annorlunda ut på den tiden med stora åkrar och fält. Nu växer det skog överallt. Och inga av bekvämligheter fanns förstås. Det var torrdass, kakelugnar och järnspis. Gården vi arrenderade var på 140 tunnland med ett trettital kor i ladugården. De handmjölkades och mjöl-ken kördes till mejeriet i Gimo med häst och vagn. Man turades om mellan bönderna i trakten. På den tiden bodde det folk överallt i gårdarna omkring. Bummelmora, Älgmora och Botmora hette de närmast oss. På kvällarna kom älgarna ut från skogen för att beta på fälten. Som mest räknade vi till tjugotre stycken en kväll. Ibland gick de ner sig i de bottenlösa dikena vid Vattmyren.

    – Det var en stor gård. Hade ni några anställda?

   – Nej, det behövdes inte, vi var ju så många barn. En rolig syssla när vi kom var ett litet häst-drivet vattenverk. Det pumpade vatten ur en brunn som fyllde en tank på höskullen och räckte för en dags behov. Det var roligt för oss barn att sköta, i alla fall till att börja med. Det fanns grisar och höns och ett tiotal hästar. 1943 kom elektriciteten och då började vi mjölka med maskin. Vår första traktor hade vi skaffat tidigare. Den hade järnhjul och kunde inte köras på vägen.

   – Hade ni lång väg till skolan?

   – Skolan låg i Motorp och dit var det fyra och en halv kilometer. Skolskjuts fanns inte då utan det var bara att knalla och gå. Men höst och vår sparade vi en kilometer med att snedda genom skogen. Skolan hade fyra klasser på femton elever och läraren hette Gulli Westerman. Gulli hette också en av klasskamraterna. Hon var från Sågarbo och bor kvar här i Gimo. Skolan i Motorp lades ned 1940 och både vi och vår lärarinna började i Gimo. Då fick vi skolskjuts och behövde bara gå till Vattmyren där bilen stannade.

   – En gång ordnade vår lärarvikarie Per Brolin så att vi fick göra en tur med Brittabåten. Det har ju talats en hel del om den på sistone. Vi fick åka ett varv runt Storholmarna och det var förstås en stor upplevelse för oss. Båten var av trä och drevs med diesel, eller råolja som man sa på den tiden. Den hade en hytt på mitten och var döpt efter skepparen, Fornbolarns hustru. På den tiden fanns det flottrännor genom skogen både från Vattmyren och ända från Österbybruk. Brittabåten bogserade timret genom Stordammen för vidare resa till Olandsån och ut till Kallerö. Vintertid fanns det bara häst och släde och i många år körde vi stockvirke ner till sågen vid ån. Ett lass om dagen. 1960 upphörde flottningen i Olandsån.

   Evald Eriksson påminde om hembygdsföreningens projekt från skog till färdigt virke:

   – Med tanke på hur många som pratar om Brittabåten och minns den så är det ju märkligt att vi inte lyckats hitta ett fotografi av den.

   De första sju åren bodde Lages familj i södra Skäfthammar och liksom övriga berättarkvällar serverades det en och annan anekdot. En handlade om den norrländske gårdfarihandlaren Olof Petter Johnsson:

   – Han gick och ledde en cykel med en stor väska på pakethållaren och ett stort knyte ovanpå. Den var för tungt packad för att cykla på. En gång kom han gående mot min far som var ute och harvade på sin åker vid ån. Han började alltid prata på långt håll: ”Gådda, gådda Andeschon, kan jag få göra nån affär idag?” sa han och började han räkna upp allt han hade i väskan: Det var blåblus och blåböxa och mössor … och dambraller dubbla i aschle”. Varorna var olika men slutklämmen alltid densamma.

   En historia från senare tid var när en granne höll på städa upp kring tomten och behövde låna en traktor. Han ringde en traktorägare i närheten. Denne hade en dålig dag men föreslog att han skulle ta ”en skvätt” med sig. När traktorägaren öppnar dörren en stund senare möts han av en person med ett spett fastsurrat på sin cykel. ”Vad ska du med spettet till?” frågar han surt. ”Jamen, du ville ju ha det”, blev svaret. Då vände han och gick in igen.

   Publiken deltog med frågor. De gällde bland annat åldern och läget på den omtalade pestkyrkogården i skogen intill Johanneslund. De gällde Vattmyrens järnvägsanhalt och den egensinnige Brockbolarn kallad Småland. Publiken fick också veta hur kvarnen fick sin kur på gaveln och om skogvaktar Almqvists Älgmuseum. Alla frågor besvarades och Evald Eriksson betonade Lage Anderssons betydelse som ”databank” för hembygdsföreningen.

  Förutom sitt intresse för hembygden är Lage en flitig boulspelare. Han har varit dörrvakt vid idrottsgården och har samlat papper för Ekeby IF i trettio år. Fru Sylvia träffade Lage på dans i Hökhuvud bygdegård. Både hon och två av de tre barnen fanns i publiken liksom två syskon. Kvällens presentatör var Knutmassoföreningens ordförande Kenneth Karlsson, en av Lages gamla arbetskamrater från Säteriet.

Gunnel Furuland

Programvärdar:  Kenneth Olofsson Gimo hembygdsförening och  Kenneth Karlsson Knutmassoföreningen