Bengt Rickardsson hette berättarkaféets femte gäst på Kvarnen i Gimo denna vinter. Hans far Rickard Jansson kom från en släkt av skogshuggare och kolare som arbetat under Hargs bruk sedan 1700-talet. Mor Svea kom från Bladåker. Efter några års arbete i skogen med sin far och en kortare tid i en lanthandel kom Rickardsson till Gimo för första gången den 18 maj 1949. En kort promenad från stationen låg AB Gimo brukshandel där 22-årigen från Harg fått arbete.

        Granne med Kvarnen står ännu den mäktiga, snart hundraåriga byggnad som hyste detta aktiebolag med miljonomsättning och filialer runt om i grannbruken. Huvudbutiken hade ett 25-tal anställda och egen telefonväxel. Varorna kom på järnvägsvagnar på ett stickspår från stationen för vidare distribution med lastbil till filialerna. Bakom butiken låg personalbostaden kallad Glihåven.

       Var namnet kom ifrån vet jag inte, men jag har mina funderingar. Brukshandeln var ett företag med gamla anor och ”knoddarna” som biträdena kallades, höll sig kanske för lite finare än det övriga bruksfolket. De hade en personalmatsal där det dukades fram tre mål mat om dagen. De hade hjälp med både städning och eldning av sina bostäder. Många tyckte nog att de levde som prinsar eller ”glin” på ett hov – och så blev det ”Glihåven”.

       Rickardsson började som en av sex personer på speceriavdelningen med Kasper Drougge som förste man.

      Min första lön var 175 kronor i månaden med mat och husrum. Sen kom direktören och sa: Du får 185 kronor, lika mycket som de andra.

      Butiken dominerades av den långa disken. Väggen bakom täcktes från golv till tak av hyllor med varor. Mittväggen dominerades av utdragslådor i olika storlekar – 154 stycken för att vara exakt – och den nyanställde måste lära sig vad som fanns i var och en innan han började. Järnavdelningen låg till vänster när man kom in och manufaktur i motsatta änden. Mitt fram på disken fanns kassaapparaten och bredvid den var en del av disken uppfällbar för passage – antingen det gällde ett besök hos direktör Valdemar Lindholm på kontoret bakom eller att olovandes fylla sin dosa snus från trälådan under kassan.

      – Det tog ett tag innan jag förstod att man inte skulle låtsas se en del av dem som tog för sig av snuset, sade Rickardsson. Men det var ransoneringstider och hade någon en outnyttjad månadsranson sprit kunde han ta sig vissa friheter.

På samma sätt såg kunderna till att skaffa sig favoriter bland biträdena. Nog hände det att man smög till en gumma ett extra kvarts kilo kaffe ibland.

        Skoaffären låg en trappa ned och förestods av den blivande färghandlaren och kommunpolitikern Enar Jansson. Hans hustru Hagar skötte mjölkbutiken belägen i den lilla kuren på gården. Den byggdes när mejeriet i Bruksgatan lades ned. I charkuteriet basade Martin Andersson med bl.a. bröderna Nils och Evert Andersson som biträden. Det låg i Glihåvens källare och hade eget slakteri. På gaveln till magasinet var en liten bensinstation. Springpojkarna kom och gick. De trampade sina typiska paketcyklar med firmans emblem på en skylt under ramen och med varorna i en trälåda på pakethållaren framför styret. Att ta en 30 liters mjölkflaska till Wilhelm Barks pensionat var ett balansnummer i den högre skolan.

        Kamrer Erik Nilsson och magasinsföreståndare Per-Joel Andersson var kända Gimo-profiler medan Rune Rönn, Sixten Widén, Lars Helén m.fl. tillhörde Rickardssons egen generation. Bland kunderna vid disken hittade man ofta den färgstarka Bumsar-August med sin käpp. Där kunde han parkera på den runda stålpallen med stoppad grön galonsits högljutt kommenterande allt som hände omkring honom.

        Mycket såldes i lösvikt. En papperspåse i lämplig storlek togs från stället på väggen, fylldes och ställdes på vågen. Sedan justerades vikten med skopa och motvikter – alltid med råge. Två cigaretter och en ask tändstickor för sjutton öre var en vanlig beställning.

        Rickardsson kände sig snabbt hemma. I sin gråa rock med skärp och pennor i bröstfickan plockade han fram. När varorna låg samlade på disken återstod att riva en remsa från omslagspappersrullen och addera.

Man blev bra på huvudräkning.

       Många använde s.k. kontrabok för betalning varje månad. Rickardsson erkänner att det kunde bli en rökpaus ibland för att slippa en kund med bok. Det gällde ju att ha en bra kassa till kvällen.  Vid anslagstavlan mitt emot Kvarnen stod en manshög myntautomat med dubbla rader på en cementsockel. Där kunde man få en 100 grams chokladkaka för en krona, tre bitar Toy för tio öre och en Dixikola för fem. Skötseln av den gav ett litet påslag på lönen.

      Varje dag bjöd på sina större och mindre händelser. En gång släppte förtöjningen på en järnvägsvagn under lossning. Lutningen var god och vagnen började rulla baklänges med två anställda kvar ombord. Den passerade Uppsalavägen i god fart och hamnade en bra bit ute på Risingegärdet innan den stannade. En annan gång lossade man gödning som klumpat ihop sig. Någon föreslog att de skulle spränga. Med gödningen hände det ingenting, däremot blev det ett rejält hål i väggen.

      Rivaliteten med Konsumkunderna kunde också ta sig lustiga former. Brukshandeln var ensamma om att sälja penninglotter på den tiden. För den spelsugne Konsumkunden återstod inget annat än att parkera diskret på planen utanför brukshandeln och invänta någon att skicka in som bud. Att sätta sin fot i konkurrentbutiken – det var otänkbart.

       1956 avvecklades aktiebolaget och respektive filialföreståndare erbjöds att överta sin butik. Lindholm gick i pension och Albin Nilsson tog över. 1960-talet blev förändringarnas tid. Den gamla butiksinredningen revs för att ge plats åt ett snabbköp och i magasinslängan blev det järnhandel. En filial öppnades i det nybyggda centrumhuset och när ICA-hallen invigdes 1969 vid Gimos nya centrum var brukshandelns ca hundraåriga historia slut. Bengt hade slutat året innan efter 19 år för en anställning på Sandvik där han stannade i 24 år.

    Man har väl inte varit någon hoppjerka precis, konstaterade han.

Sin fritid har Rickardsson huvudsakligen ägnat åt föreningsliv. Som medlem i ABF och Socialdemokraterna blev Bengt Rickardsson förstamajtågets fanbärare i många år. 1954 valdes han till kassör i Gimo idrottsförening, samma år som de riksbekanta Gimospelen firade sitt 40-årsjubileum. Tävlingarna året innan hade regnat inne.

    – Jag tog över ett tomt kassaskrin och en skuld på två och ett halvt tusen. Mina kunskaper i bokföring hade jag skaffat med hjälp av en korrespondenskurs.

     Gimospelen blev hädanefter en guldgruva för Gimo IF. Sveriges idrottsstjärnor strömmade till den vackra Idrottsgården liksom publiken – ca 5000 personer per dag som mest plus dans på lördag kväll gav ett rejält netto. Det cirkulerade rykten om svarta pengar och Rickardsson medger att de aktiva kunde få någon krona mer än vad tidens stränga amatörregler tillät.

     – När löparstjärnan Dan Waern var här 1963 bestämde vi kvällen innan att lägga på en krona i entré som han skulle få. De ville väl ha lite förklaringar i Stockholm men vi klarade av det också. På 70-talet kom det krav på anläggningen som vi inte hade någon möjlighet att leva upp till. Vi drog oss ur i tid och slapp en massa onödiga förluster.

Rickardsson var även kassör i ABF i 15–20 år, och i bostadsföreningen Amerika har han suttit i styrelsen sen den bildades för över 30 år sedan. Och det blir väl någon månad till, tills nästa årsmöte.

     Revisorsuppdragen har också varit många. Som exempel har Folkets husföreningen, PRO, Teaterföreningen, Knutmassomuséet, Gimo hembygdsförening och även Olands kommun på sin tid fått del av Rickardssons tjänster i olika perioder.

     Man har väl varit lite för snäll ibland. Men jag tackade i alla fall nej till Kvinnogillet.

Är det bra betalt att var revisor? undrade någon i publiken.

      Det beror på vad man menar med betalt. Så länge man gör det gratis är det varken bra eller dåligt.

Kenneth Karlsson var kvällens presentatör och lokalen blev fullsatt som alla tidigare berättarkvällar. Owe Marsh och Hasse Eriksson underhöll med dragspel och gitarr och bisittare Evald Eriksson ställde frågor tillsammans med publiken.

Gunnel Furuland

Program värdar:Kenneth Olofsson Gimo hembygdsförening och  Kenneth Karlsson Knutmassoföreningen