Vid årets första berättarkväll i Kvarnen i Gimo berättade Bertil Johansson minnen från sin tid som lärare i Gimos skolor. Som vanligt var lokalen välfylld och Bertil påpekade att det var berättarkvällsväder eftersom vintern hade gjort sitt intåg på allvar utanför Kvarnen.   

Från Morkala via Uppsala till Gimo.

  Bertil föddes i Morkarla och gick i skolan där till och med 6:e klass. På den tiden fick barnen fixa mycket själva, bland annat ordnade man en längdhoppsgrop som finns kvar än idag. Vi fick ägna oss mycket åt orientering, löpning och skidåkning, minns Bertil. Däremot var svenskundervisningen eftersatt vilket jag fick lida för senare i livet.

Bertil sökte sig sedan till Högra Allmänna Läroverket i Uppsala men trots hemlängtan genomfördes studierna. Efter militärtjänstgöring som telegrafist kom jag in på Folkskoleseminariet och hamnade därefter som lärare i Hammarskolan i Gimo, berättade Bertil. Året var då 1969. På den tiden fanns det gott om personal i skolan, så kallade extra resurser. Lokalmässigt hade vi dock problem. Hammarskolan behövde byggas ut. Man införskaffade baracker och några fick tillbringa sina lektioner i källaren i Gimo Folkets Hus. Vi hade väldig respekt för de äldre legendariska lärarna Evert Mattsson, Erhard Wikfeldt och Elisabeth Eriksson, minns Bertil. På de så kallade föräldrakvällarna kom det mycket folk. Vi nya yngre lärare var oroliga för att det skulle komma många åhörare till oss men Evert Mattsson var den som drog mest med folk. När skolinspektionen kom på besök hälsade Evert välkommen med orden: ”Nu kommer det experter. Var så god att ta hand om katedern”.

Skolutflykter.

  Bertil ordnade med många utflykter för barnen. Vid ett tillfälle körde han eleverna i en spannmålskärra i skogen mellan Morkarla och Ramhäll och fejkade ett motorstopp. Men en av eleverna var duktig på dieslar och fick igång traktorn. Vi arrangerade också flera utflykter till Norrvällen (Fagervik) där vi tältade och fiskade, minns Bertil. Vi cyklade på gamla järnvägen till Vällen och vid ett tillfälle krockade en av eleverna med ett framspringande rådjur. Cykeln blev illa åtgången men eleven klarade sig relativt bra. En annan gång åkte vi till Skoklosters slott på studiebesök. Då råkade en elev dricka ur sin termos med krossat glas i. Det gick bra det också.

Dramatik.

  Ett par andra utflykter som vi ordnade blev ganska dramatiska. När vi skulle åka till Sundborn och Rättvik anlitade vi en buss som en skrothandlare i Börje ägde. Bussåkarföreningen gillade inte detta och anklagade oss för avtalsbrott. Vi blev stoppade av polis i både Gimo, Tobo och Rättvik. Vi blev så försenade att vi missade att besöka Sundborn, berättade Bertil. När Länsförsäkringars styrelse vid ett tillfälle hade möte på Gimo Herrgård skulle de åka på utflykt till Vällen för att besöka ordföranden som hade sommarhus vid sjön. Då arrangerade några stycken ett överfall på bussen de kom åkandes i vid Vällen. Vi hade lagt en stor stock över vägen och gick in i bussen och krävde att få värdeföremål innan det hela uppdagades och styrelsen fick fortsätta till sitt resmål.

Incidenter.

  Vi drabbades också av några incidenter i samband med olika utflykter, minns Bertil. En gång när vi gick på Upplandsleden väster om Gimo blev vi anfallna av jordgetingar vid Folkmora. Vid ett annat tillfälle åkte vi på skolresa till Stockholm. Då höll bussen på att köra av vägen vid Onsby-kurvan. Jag orsakade också att Erhard Wikfeldt fick något nedsatt syn. Jag slog en badmintonboll rakt i ögat på honom så att ögat sprack, berättade Bertil.

 Lärarrollen.

  Hur var det att vara lärare? För det mesta gick det bra, men i början blev jag anklagad för att vara orättvis, minns Bertil. Jag insåg efter ett tag att kritiken var en aning befogad. Jag måste också berätta att årskurs 5 i Gimo har vunnit tävlingen ”Vi i femman” en gång. Det gällde också att få eleverna med sig. Vi ordnade med olika tävlingar på Idrottsgården och jag funderade ut särskilda belöningssystem som ibland fungerade bra. Så småningom hamnade jag på Vallonskolan som brann 2002. Det var en jobbig tid. Nu hamnade vi återigen i Folkets Hus. Efterhand byggdes det upp provisoriska baracker och jag måste säga att eleverna ställde upp på ett mycket bra sätt, menade Bertil.

Bertil slutade som lärare 2007. Numera ägnar jag mig åt gården i Morkarla där jag tar emot grupper som får lära sig mer om skogsbruk. Jag är också säkerhetsombud för Mellanskog, avslutade Bertil sin intressanta berättelse.

Yngve Vällstrand