Gunnel Furuland

Berättarkväll på Kvarnen i Gimo den 11 februari 2015

Gunnel Furuland berättade denna kväll om sina minnen av

människor hon mött under tio år som bibliotekarie i Gimo.

Hon började sin anställning den 1 mars 1990 och slutade i december 1999.

Det var tio mycket stimulerande och utvecklande år i mötet med intressanta kulturpersonligheter och original i bygden. Gunnel kommer aldrig att glömma den första arbetsdagen då hon steg av buss 811 vid Skäfthammars kyrka. Då hade hon som Uppsalabo aldrig tidigare varit i Gimo. Orten var helt ny mark för henne. Första arbetsdagen var det kvällstjänstgöring och en av de första låntagarna som besökte biblioteket på kvällen var Thor Kassman. Han ville låna en del i Göran Falks serie om Vallonerna. Det kändes redan från början så roligt att möta låntagarna av olika slag och åldrar – redan den första kvällen var Gunnel entusiastisk.

 

När Gunnel anställdes var Ingeborg Sevastik chef – den bästa chef man kan tänka sig! Ann-Charlotte Ljungholm var kulturchef och Antti Lahti var ordförande i kulturnämnden. De litade på att hon kunde sköta sin första anställning som bibliotekarie. Tidigare hade Gunnel arbetat i flera år som vikarie på Uppsala stadsbibliotek, studerat historia, litteraturvetenskap m.m. parallellt med biblioteksarbetet, samt tagit en bibliotekarie-examen i Borås 1989.

 

Ganska snart blev Gunnel bekant med flera starka personligheter som hon började samarbeta med. Först och främst var det folkskolläraren/kantorn Erhard Wikfeldt (1912–2000), som var mycket kulturintresserad, lånade böcker och hade skrivit två grundläggande och viktiga böcker om Gimo förr (1982) och Gimo nu (1989). Erhard hade också under 1980-talet deltagit i intervjuer av gamla Gimobor (tillsammans med Birger Eriksson på Gimo Allemansradio). Dessa inspelningar finns kvar och har uppmärksammats på senare tid.

 

Men man får inte heller glömma Inga Wikfeldt (1912– 2001), som var en starkt engagerad person i både kyrka, föreningsliv och politik. Hon hade arbetat inom Sociala missionen i Stockholm och hade yrkesverksamhet bakom sig då hon

 

träffade Erhard Wikfeldt på ett läger i Öregrund 1943. D gifte sig 1944 och därefter bodde de hela sina långa liv i Gimo. Gunnel hade stort utbyte av deras engagemang. De var stöttepelare i samhället och gick på det mesta som anordnades. Dessutom var de orienterade i litteraturutbudet och kom med små beställningslappar på sådant de ville läsa. Det var alltid ett sant nöje att ge dem biblioteksservice, säger Gunnel. Lånenummer 324 och telefon 40105 glömmer Gunnel inte i första taget.

 

Någon månad efter att Gunnel slutade i Gimo, avled Erhard Wikfeldt. På hans begravning träffade hon sonen Lars Wikfeldt, som hon gifte sig med 2001. Därefter följde tio intensiva år med samarbete kring deras bokförlag LaGun. De båda engagerade sig i hembygdsarbetet och Gunnel och Lars var till en början med i Olands hembygdsgilles styrelse. I denna hembygdsförening hade Erhard Wikfeldt tidigare varit mycket aktiv. Men på 1990-talet började krafter i Gimo arbeta för en egen hembygdsförening. Gimo är ju till skillnad mot kärnan i Olands hembygdsgille – bondsocknarna Alunda, Stavby och Ekeby – en bruksort. Skilsmässan blev till vissa delar smärtsam på grund av att Olands hembygdsgille, som grundades 1922, därigenom miste en stark komponent. Men nu när åren gått kan vi se att det nog var bra för alla parter att Gimo fick sin egen hembygdsförening.

 

I mitten av 2000-talet kom Lars Wikfeldt med förslaget att man skulle ordna berättarkvällar och sedan 2006 har ett trettiotal sådana ägt rum. Gunnel tycker det är hedrande att få komma och berätta om sina Gimominnen, nu när hon har ett visst perspektiv på sin Gimoår, som faktiskt inleddes hela 25 år tillbaka. Men att ställa upp på en berättarkväll var naturligtvis en uppgift med kluvna känslor, eftersom Lars Wikfeldt inte längre finns ibland oss. Han avled 2011 alldeles för tidigt.

 

Gunnel fortsätter dock att driva deras gemensamma bokförlag LaGun www.lagunforlag.se där de producerat ett tjugotal titlar. Förutom detta listas här alla föredrag, artiklar o.s.v. som Gunnel producerat under alla år som litteraturforskare.

 

Vid invigningen 1959 deltog även bildningsnämndens ordförande Alice Eriksson och centralbibliotekarie Paul Harnesk hade åkt ut från Uppsala för att framföra sina lyckönskningar. Yrkesläraren Erik Anjou fungerade som gimobornas bibliotekarie sedan länge och han var naturligtvis också med i invigningsprogrammets hyllningskör till det moderna biblioteket i Gimo. Kommunalnämndens ordförande Albert Sommar uttryckte farhågor för att den vackra och ändamålsenliga (till och med användes ordet storslagna!), lokalen möjligen konkurrerade med huvudbiblioteket i Alunda. Rivaliteten mellan småorterna fanns redan på den tiden.

 

Läget förändrades emellertid 1972 då Gimo och Dannemora övergick till den nybildade Östhammars kommun. Då fick Gimo snällt underordna sig Östhammar som huvudbibliotek, där man hade en helt annan bibliotekshistoria, som inte ska redovisas här. Numera är alltså Gimo bibliotek en del av kulturverksamheten i Östhammars kommun.

 

När Gunnel började i Gimo 1990 var all verksamhet analog och tryckt. Först i slutet av 1990-talet kom datoriseringen. Utlåningssystemet var enkelt genom bokkort i böckerna där låntagarens lånenummer antecknades och ett återlämningsdatum stämplades bak i boken. Bokkorten sorterades sedan efter arbetsdagens slut alfabetiskt och bunten inordnades systematiskt efter återlämningsdatum. När boken lämnades tillbaka kontrollerades återlämingsdatum och det alfabetiska bokkortet plockades ur ”trallen” och sattes tillbaka i boken. Enkelt, bekvämt och billigt! Dessutom fungerar det vid strömavbrott.

 

Länsbibliotekarien hette på 1990-talet Erik Silenstam. Han var mycket litteraturintresserad och bidrog till att man gav ut bibliografier med sammanställningar om Litteratur om Uppland. Han gjorde också litteraturlistor med tips på böcker om de uppländska bruken. Nuförtiden gör länsbiblioteket i Uppsala nästan ingenting för biblioteken ute på de lokala orterna – förutom att ordna kurser om digitala ting som är tämligen tomma på innehåll. Biblioteksfilialer på små orter är mycket viktiga för ett levande kulturliv. De är ofta knutpunkter för kulturaktiviteter och den enda plats där man kan mötas utan att köpa något. Böckerna som samlas där är skrivna av författare, konstnärer osv. som det är bibliotekets uppgift att lyfta fram och främja. Detta kulturarv blir levande först när det möter sina läsare och låntagare. Dessutom betyder ett lokalt bibliotek mycket för att sprida det lokalt producerade materialet, som hembygdsföreningar och enskilda gör. När Gunnel började i Gimo sålde man t.ex. Wikfeldts böcker på biblioteket.

 

En viktig hembygdsbok för kunskapen om Olandsbygden, vari Gimo fortfarande ingår, är Oland. Ur en kommuns historia. Detta gedigna verk utkom första gången 1961. I den andra upplagan 1973 skrev Erhard Wikfeldt om Olands flora med illustrationer av den unge sonen Lars. Skribenterna i denna bok var starka och skickliga hembygdsforskare i sin generation.

Gunnel disputerade nämligen 2007 på en diger avhandling om fyra bokförlagsfirmor på 1800-talet. Bokhistoria och personhistoria är hennes specialitet. Gunnel har under många år också varit handledare åt bibliotekariestudenter när de skriver sina masteruppsatser, samt är aktiv i ett flertal litterära sällskap.Gunnels huvudintresse i sitt yrke som bibliotekarie är givetvis böcker OCH människor. Ett bibliotek blir ju levande först genom sina besökare och brukare. Ett bibliotek är högst modernt i dagens läge då man talar så mycket om digitalt delande. Att en fysisk bok köps in av kommunen och kan lånas ut till flera användare är ju högst solidarisk, demokratisk och miljövänlig uppfinning utan att man behöver någon teknisk apparatur. Handen på hjärtat – hur många böcker står inte hemma i bokhyllan som aldrig har blivit lästa. Men när man lånar en bok på en utmätt tid, får man eld i baken att läsa den. Tidsaspekten för en läsakt är viktig om man ska få fart på sin läsning och hinna läsa mycket av den störtflod tryckta böcker som fortsätter att produceras i oförminskad styrka.Men nu åter till lite bibliotekshistoria gällande Gimo. När Olands storkommun bildades 1952 fick en bildningsnämnd i uppdrag att genomföra kommunaliseringen av biblioteken. De tidiga folkbiblioteken hade i Gimo byggts upp av ABF och IOGT, vilket Gunnel kunde se tydliga spår av i det gamla bokbeståndet som hon mötte i Gimo bibliotek. Huvudbiblioteket kom att ligga i huvudorten Alunda med filialer i Gimo, Tuna, Stavby, Ekeby och Ramhäll. En anställd bibliotekarie, Margareta Eriksson, höll ihop verksamheten. I november 1959 invigdes en ny bibliotekslokal i Gimo vid torget. Tidigare hade biblioteket legat uppe i brukskontoret. I UNT:s artikel 28/11 1959 berättas att folkskolläraren Evert Mattsson var mycket nöjd med att man kostat på en så modern lokal och han ”tillönskade den yngre generationen samma hunger efter böcker som gnagde de gamla idealisternas själar och hoppades att den vackra lokalen skulle bli en samlingspunkt för gimoborna”. Och det har den förblivit och är i funktion ännu idag! Det nybyggda HSB-huset var ju typiskt för tiden och själva centrumanläggningen med sina neonskyltar, trähandtag, dörrfoder i 1950-talsstil. har till och med blivit omskriven i en skrift som tar upp bevarandevärd byggenskap i Uppland.

En liten pärla som Gunnel upptäckte under sina år i Gimo var prästen Ragnar Stenbergs anspråkslösa bok Strövtåg (1954). Det är en samling uppsatser som Stenberg (född 1904) samlat ihop, flera av dem tidigare publicerade i kyrkliga tidskrifter. Men ”Uppländsk bruksbygd” med vinjett av Ingrid Årfelt, hade aldrig tidigare varit tryckt. Det är ett strålande stycke text som på ett suggestivt sätt skildrar Stenbergs första intryck av Gimo när han som nybliven präst kom till orten 1929. Det är Ragnar Stenberg som skrivit den officiella kyrkobeskrivningen av Skäfthammars kyrka.

 

Det finns naturligtvis en hel del allmänna verk skrivna om uppländsk järnbrukshistoria i de s.k. vallonbruken. Men dokumentation kan också komma till genom studiecirklar och kollektivt arbete på hemmaplan. Sten Wesslander var en Gimobo som Gunnel träffade ganska snart. Han ledde en cirkel som tagit sig an att utforska en kort men innehållsrik tid med sågverksindustri i Gimo, som varade några decennier från 1915. Cirkeln sammanställde skriften Träbiten.

 

Ett grundläggande arbete om vallonbruken utkom under Gunnels tid på biblioteket. Det var Olov Isakssons Vallonbruk i Uppland (1995) med förord av Arne Ruth (som ju under en tid bodde i Berkinge). En bok för alla gav ut värdefulla Vallonbruksminnen (1998). Ingrid Björnstedt publicerade böcker om verksamheten vid järnvägen – Från Österby anhalt till Gimo station och en bok om Gimo egnahemssamhälle. Nu senast är hon aktuell med en bok om herrarna på Gimo herrgård.

 

Berättarkvällarna har fokuserat på att lyfta fram olika typer av ”vanliga” människors minnen och erfarenheter av Gimo ur skilda aspekter. Dessa muntliga vittnesbörd har sammanställts i två böcker om Berättarkvällar på Kvarnen i Gimo. Den första gjorde Lars Wikfeldt och Yngve Vällstrand och den andra genomförde Vällstrand ensam. Dessa aktiviteter har blivit prisbelönta av Ordfestivalen i Östhammar och av Länsforskningsrådet i Uppsala. Vi får se om någon orkar göra en sammanställning av berättarkvällarna från och med 2012. Dokumentation av det talade ordet är viktigt, så att det inte bara förflyktigas i löst prat.

 

En mycket god och speciell berättartalang träffade Gunnel via Gimo bibliotek. Ingvar Foghelin (1913–1997) dök upp och började slå i bibliotekets uppslagsböcker – i dagens läge skulle han väl ha googlat! Foghelin kallade sig flykting från Alunda. Han hade i femtio år bott i Skoby och drivit en cykelverkstad där. Hans rötter fanns i Foghammar i Alunda där hans far Gustaf Foghelin växte upp i ett kopparslagarhem. Gustav fortsatte med kopparslageri, men så småningom övergick rörelsen alltmer till plåtslageri och cyklar. Ingvars cykelverkstad i Skoby var välkänd i bygden som en samlingspunkt för ungdomar. Man behövde få något lagat, parkera cykeln på väg till och från Tuna, eller så var Ingvar snäll och skjutsade ungdomar till danser ute i bygderna. Ingvar bodde efter faderns bortgång kvar i Skoby tillsammans med sin åldrande moder Jenny. När hon kom in på Kronparkens vårdhem i Uppsala, tvingades Ingvar lämna sin bostad och verkstad och hamnade på Sågargatan 15 A efter en uppslitande tvist med en juridiskt sakkunnig bror. Ingvar Foghelin bodde när Gunnel kom till Gimo som den enda svensken bland flyktingarna. Tack vare bland annat den gamla vänskapen med Erhard Wikfeldt och Ingvars inneboende nyfikenhet på världen omkring honom kunde han överleva den smäll han utsatts för. Ingvar Foghelin blev en mycket uppskattad berättare vid den studiecirkel som Rune Selén anordnade i Furuhöjdskyrkan i Alunda.

 

Ingvar Foghelin, Erhard Wikfeldt och Rune Selén var alla uppvuxna i Alunda. Erhard Wikfeldts far Enok kom till Alunda 1921 som stins vid den nyligen öppnade järnvägen. Intill järnvägen blommade näringslivet. Uppe på höjden i Foghammar drev Agnes och Elisabeth Foghelin (systrar till Gustaf Foghelin) ett hotell för resanden och nere i backen låg poststationen där Doris Foghelin regerade.

 

Detta och mycket annat kunde ovannämnda herrar berätta och minnas i all oändlighet. De är saliga i åminnelse för sina talanger som sagesmän om människorna i historien. Eller vi kanske ska kalla dem traditionsbärare. Erhard Wikfeldt med sina kompositioner, böcker, minnesord m.m. och Rune Selén med sin märkliga insats som näverlursmakare. Och Ingvar Foghelin som höll berättandet levande mitt i vardagen på torg och i bussar. Denna tradition har Gimo hembygdsförening vidarefört genom sina berättarkvällar. Även Allemansradion ingår i detta sammanhang.

Vi får inte heller glömma Evert Mattsson (1903– 1991). Gunnel hann träffa honom på servicehuset Lärkbacken. Han hade ju varit mycket engagerad i bibliotekets väl och ve som IOGT:are, kommunalpolitiskt aktiv, ordförande i föreläsningsföreningen m.m. I en intervju i Upplands Nyheter under rubriken ”Evert kan sitt Gimo” 23/3 1978 säger Evert att ”vi är lyckligt lottade här i Gimo. Andra bruksorter har drabbats av svåra problem. Men vi har klarat oss. Gimo har sluppit att bli museum”.

 

Evert var även han bördig från Alundatrakten, närmare bestämt från Sund, där fadern hade ett mindre hemman. De hade det fattigt och ”hungern var stor efter både mat och bildning. Jag läste allt jag kom över”, säger Evert i intervjun. Efter

folkskollärarexamen kom Evert Mattsson som ung lärare till Gimo 1928. Många generationer minns Evert som en engagerad lärare med starkt historieintresse. Skolkantor Erhard Wikfeldt började sin anställning i Gimo 1943. Evert Mattsson var socialdemokrat medan grannarna i lärarbostaden på Algatan 1 i Gimo, Inga och Erhard Wikfeldt, var folkpartister och kyrkligt verksamma. Trots skilda värderingar var grannsämjan god, Wikfeldts sex barn och Mattssons tre lekte med varandra och har behållit kontakten genom åren.

 

Gunnel visade bilder och berättade om en del musiker på bruket. Musiken har ju alltid betytt mycket för bruksorterna, förutom idrotten förstås. Ernst Pettersson (1894–1971), även kallad ”Musik-Pelle”, utbildade en rad ungdomar i Gimo bruks musikkår/blåsorkester. Helge Södergren blev en bekant musiker som ofta återkom till sitt gamla Gimo för att blåsa i trumpet eller basun. Det finns många andra namn att nämna, men Gunnel vill här tillägga att en av förra årets berättare, Anders Mattsson (son till folkskollärare Evert Mattsson), ingår i denna linje. Han är numera aktiv med sin trumpet i Uppsala blåsorkester och Daylight.

 

Erhard Wikfeldt var ju inte bara folkskollärare, utan också organist eller som det står på gravstenen ”skolkantor”. Wikfeldt ledde Skäfthammars kyrkokör i närmare femtio år och komponerade flera psalmer till den svenska psalmboken. Dessutom spelade Erhard i Mellersta Upplands kammarorkester och hade ett starkt engagemang i musiklivet. Skäfthammars kyrkokör startade 1915, då kyrkan återinvigdes av Nathan Söderblom efter en restaurering. Kyrkokören firar således i år 2015 hundra år. Erhards instrument var orgel och violin. En uppskattad musiker på fiolen var gimobon Nils Bladlund, som Wikfeldt skrev vackra minnesord om i församlingsbladet Sockengemenskap.

 

Här bör också nämnas Erhards kollega som kantor, Rolf Sandlund, som liksom ovannämnda Gimobor började spela i Gimo musikkår. Men Sandlund var även pianist i Karmans orkester, spelade till stumfilmerna i Brukslokalen i Gimo och var kantor i Bladåker i 25 år. Sandlund ledde Gimo manskör i 25 år. Många känner också till att han drev kiosken intill kyrkan i Gimo.

 

En musiker av annorlunda slag var Ossian Johansson. Han arbetade på Rockwool och levde ensam i sin lägenhet. Ossian kom från Vattensta och fungerade i över sextio år som organist i Vattensta missionshus. På senare år spelade han i Filadelfiakapellet i Gimo. Han var känd för att cykla med telegram till olika högtidsdagar. När Ossian gjorde sin sista arbetsdag på Rockwool 1973 passade Lars Wikfeldt på att göra en kortfilm om honom med titeln ”Man ska leva”. Den unge filmaren fick stöd av Stockholms filmverkstad. Wikfeldts film har nyligen blivit uppmärksammad på Filmhuset i Stockholm, då man presenterade en bok som handlade om Filmverkstans verksamhet. Wikfeldts film hörde till en av de allra bästa. Med en poetisk och inkännande ton speglades Ossians märkliga levnadsöde. Lars hade en stark känsla för de udda, glömda människorna. Ossians liv var inte förgäves. Han fick genom sin orgel betyda något i det lilla samhället där hans liv i all stillsamhet förlöpte.

 

En annan främmande fågel i Gimo var Ursula Folkard von Scherling (även kallad Ur-sula). Hon kom från Centraleuropa till lilla Gimo, ensam med ett barn och en gammal mamma. Ursula ledde ”Kindergarten” och fick många vänner i Gimo. Exemplen Ossian och Ursula visar hur Gimo som samhälle har rymt en blandning av människor; personer som alltid varit bosatta där och andra som av olika omständigheter bara hamnat där. Utifrån kommande ditflyttade och tillfälligt boende flyktingar gör orten intressant och motarbetar statiskhet i det sociala livet. Det bör påpekas att Gimo under 1990-talet hade Upplands största flyktingförläggning. Gunnel lärde känna människor från flera delar av världen: Bangladesh, Irak, Iran, Bosnien. Fortfarande träffar hon personer som kom till flyktingförläggningen i Gimo i vimlet i storstädernas bussar och butiker.

Servicehuset Lärkbacken invigdes av Barbro Mattsson 1986. Rockwoolskorstenarna revs 1994. Stiftelsen Vallonbruk i Uppland kom till 1997. Ja, det finns många årtal och händelser som återstår att lyfta fram på fortsatta berättarkvällar! En detalj som Gunnel är stolt över är att hon under några år var ordförande i Gimo husmodersförening, där Inga Wikfeldt, Britt Orvehed, Britta

 

Pellijeff, Birgit Larsson, Camilla Karlsson m.fl. deltog. De har fortfarande kvar sin vävstuga i Gamla skolan. Husmodersföreningen var ett gott exempel på ett aktivt föreningsliv – som på 1990-talet började få problem med rekryteringen och föryngringen.

 

Lars Wikfeldt ordnade en uppmärksammad konstutställning på herrgården i Gimo 1970. Den blev erkännsamt recenserad av Paul Patera i UNT. Många kreativa och duktiga ungdomar har fortsatt kommit att växa upp i Gimo. Journalisten Agnes Hellström har skrivit romanen Ränderna går aldrig ur och Patrik Godin (Olsson) debuterade med romanen Gimokrönikan. Sofi Qvarnström har disputerat i litteraturvetenskap och är en skicklig lärare i sitt ämne. Ellen Andersson, som redan som barn var ivrigt läsande och deltog i sagostunden, är numera präst. Detta är bara några exempel på fina barn och ungdomar som Gunnel såg växa upp under sina tio år i Gimo. De kan vara stola över att komma från Gimo.

 

Ett bibliotek som lever är en del av det samhälle som det är satt att verka i och ge service åt. Böckerna och människorna är det centrala – inte inredning och gardiner som väl bör tillskrivas banala bisaker i sammanhanget. Konst, litteratur och kultur, själva kärnan och innehållet, behövs däremot för att ge en ort status och identitet. Med respekt för de udda, glömda kan en liten ort som Gimo fungera som en god miljö att leva i. Visst kan närhet och jantelag också vara kvävande och hämmande. Kanske behöver man bryta sig loss och komma tillbaka och se vad som är mest värdefullt. Och för Gunnel var huvudsaken att under ett decennium arbeta för människorna i Gimo. Att se till att de fick möjligheter att finna de böcker som de behövde eller upptäcka något som de inte visste fanns – helt i linje med den kulturpolitik som man numera verkar vilja glömma bort då biblioteken tror att de kan leka affär istället. Gunnel avslutade med att citera ett brev från förebilden Erhard Wikfeldt där han i sin tur citerade Emilia Fogelklou: ”Gå som en vän genom livet och du ska möta vänner”. Så kan vi skapa ett meningsfullt liv – i Gimo eller annorstädes.

 

Gunnel Furuland

 

Kerstin

Utgiven av Olands kommun 1961

 

Utgiven av Olands kommun 1973

 

Ordförande i Hembygdsföreningen: Kenneth Olofsson 0173 - 411 66

Stöd föreningens arbete genom medlemsskap