Åke Höglund

2007-01-10

Redan en kvart före utsatt tid hade dryga hundratalet Gimo-bor bänkat sig för det andra av vinterns ”Berättarkafé på Kvarnen” i Gimo. Fullsatt igen! Ett sorl av förväntan fyllde snabbt den trivsamma lokalen – Knutmasso var ju ämnet för kvällen!

 

Dessa första veckor i januari är hemlighetsmakeriet som livligast kring Gimos mytomspunna vinterkarneval, vilket knappast minskade intresset för onsdagkvällens gäst Åke Höglund. Född 1933 tillhörde han nämligen den efterkrigsgeneration som skulle föra Knutmasso i Gimo till dittills oanade höjder – eller längder för att vara exakt.

Åke Höglund som bor i Kungsängen väster om Stockholm, inledde med att redovisa sina djupt nedgrävda rötter i bruket. Pappa Karl var murare och kakelugnsmakare men kunde även sota, slakta och mycket annat som var tvunget före a-kassornas tid. Farfar var en snäll och berättarglad f.d. hammarsmed som gärna bröt arm och lät 10-årige sonsonen vinna. I sin krafts dagar hade han och bröderna bevisat sin styrka med att gå mellan Kolhuset och Hammaren bärande ett 100-kiloslod i vardera handen.

Det var farfadern och hans generationskamrater som försett den vetgirige sonsonen med berättelser om knutmassofirandet från så långt tillbaka som början av 1800-talet. Enligt Höglund, som även forskat i en del litteratur, är ursprunget den gamla och utbredda traditionen att ”gå Knut”. Kvinnor klädda till män och tvärt om, ju anskrämligare desto bättre, drog från gård till gård för att låta sig bjudas av maten och drycken som blivit över efter jul. Den som inte öppnade och bjöd in fick det inte roligt. Disponenten och brukspatron vågade inte vara sämre och lät bruksfolket ta för sig. Att de inflyttade vallonerna skulle ha omformat denna sed till en karneval har inte gått att bevisa, menade Höglund.

 

Höglunds egen karriär i branschen tog fart med några rader av en utsänd reporter från huvudstaden. I Svenska Dagbladet stod att läsa i januari 1951: ”17-årige Åke Höglund i mask och utanpåskjorta seglade fram inbyggd i ett papphus med snedtak, hjärta på dörren och anslag om beviljat byggtillstånd.” Det som händer åren därefter är nämligen Knutmassohistoria. Ett nytt s.k gäng bildas kring Höglund och en parad av figurer värdig Disneys tomtefabrik ska de kommande åren fylla bruksgatans allé. En jättesköldpadda följs av en trollstubbe. Sputnikar och politiska gubbar följs av populära figurer som Kalle Stropp och Grodan Boll. De olika ”gängen” utmanar varandra till allt större och djärvare byggen.

 

1955 bestämmer sig ”Höglundgänget” för att överträffa sig själva och alla andra. Nio man starka belägrar de en kall lada i Hackbol en mil norr om Gimo för att offra några månader av fritid. När dagen är inne spänns två starka ardennerhästar framför en släde och ett märkligt ekipage ger sig iväg. ”Va i helvitti är de’ di kör över gär’n?!” utbrister lantbrukare Edvin Karlsson när de passerar hans gård lite senare. Kanske är han den första av många som ska tappa hakan denna dag.

 

Framme i Gimo rivs presenningarna av och hemlighetsmakeriet är över. Det är jätten Gulliver omgiven av nio lilleputtar som uppstått ur sagan och tagit plats i bruksgatans myller. Ett sus går genom de täta leden av åskådare som ska ge eko ända in i vår tid. Ett ögonblick för evigt präntat i minnet på alla som var med.

Höglund var noga med att inte överdriva sin egen roll i sammanhanget:

– Vi var ett perfekt team. Lasse Gauffin var konstnären, Villy Olsson och Gösta Mattsson var fixarna för vilka inget var omöjligt. Willard Jansson, Göte Wärnborg, Arne Olsson och Rune Sandberg var alla skickliga hantverkare. Själv var jag administratören, menade Höglund.

 

 

Han påminde också om alla de andra duktiga gängen och det viktiga tävlingsmomentet som sporrade till stordåd. Särskilt ville Höglund framhålla Knutmassos store nestor Sven Frid, tyvärr saknad bland åhörarna denna kväll. Även dagens maskbyggare med sina nya material prisades för sin skicklighet och till slut gick även en eloge till eldsjälarna som skapat och driver det fina och sevärda Knutmassomuseet.

 

Tyvärr försvann alla våra masker när de rev Arne Olssons loge i Norra Skäfthammar, säger Höglund och beklagar att han inte kunnat bidra med mer än ett fåtal masker till museet. Däremot har han donerat hela sin samling av tidningsurklipp som finns att beskåda på museet.

 

Knutmassoföreningens ordförande Kenneth Karlsson kunde emellertid glädja Höglund med att de bevarats genom de gamla SF-journalfilmerna som finns att se på museet. Det var brukspensionatets källarmästare Wilhelm Barck som utnyttjade sina kontakter inom filmen och gjorde Gimo till en riksangeläghet på 50-talet. På traditionellt manér slog ”Panget” upp sina järngrindar för allmänheten på Knutmassokvällen och bjöd karnevalsdeltagarna på gratis varm korv. Samtidigt drog pensionatets gäster på sig sina pälsar och samlades på balkongen för att åse ett skådespel de sent skulle glömma.

 

Berättarkafeet avslutades med en frågestund där även Villy Olsson från ”Höglundgänget” medverkade. Bland annat slogs då fast att det unika med Knutmassokarnevalen är att det, trots sin storlek, aldrig haft någon arrangör. Den bara uppstår av sig själv, år efter år. Sekel efter sekel.

Sin civila karriär hade pensionerade Höglund inom kooperationen med början på Konsum norra Roslagens kontor i Gimo. ”Jag sökte tre jobb efter realexamen och fick alla tre. Det var andra tider då”, konstaterade Höglund.

Kvällens musikanter bestod av: Inez Robertsson, Roine Mattsson och Birgitta Pettersson. Arrangörer är Gimo hembygdsförening, Knutmassoföreningen och Olands hembygdsgille och ett antal sponsorer har möjliggjort det hela. Den 24 januari gästas kafeet av Ingrid Söderlund, brorsdotter till Gimos egen historieskrivare Evert Söderlund.

 

Gunnel Furuland

Programvärdar: Kenneth Olofsson Gimo hembygdsförening och Kenneth Karlsson Knutmassoföreningen

 

Ordförande i Hembygdsföreningen: Kenneth Olofsson 0173 - 411 66

Stöd föreningens arbete genom medlemsskap