Håkan Olsson

Berättarkväll 2015-01-21

 

Håkan Ohlsson: Vallonbrukshistoria med Gimo i centrum. Järnmalmens väg till stångjärn med inslag från Dannemora, Bennebol och Vällnora.

 

 

Berättarkvällen inleddes med att Kenneth Olofsson hälsade väl- kommen. Därefter presenterade Yngve Vällstrand det senaste vad gäller böcker/skrifter. Yngves och Harry Grehns skrift om en resa från Gillinge till Vällsäter är under tryckning och beräknas bli klar i början på februari 2015. Dessutom har Bornelings förlag sammanställt en bok om förkunnaren och träsnidaren Eva Spångberg som föddes i Gimo 1923 och av Kyrkans Tidning blev utsedd till Svenska kyrkans viktigaste kvinna under 1900-talet.

 

Björn Carlsson ledde sedan två allsånger, Strövtåg i hembygden och Gimo i mitt hjärta.

 

Håkan Ohlsson, som är vallonbruksguide i Österbybruk, Dannemora och Lövstabruk, hade klätt sig som en gammal vallonsmed när han började berätta om Dannemoramalmen och dess väg till stångjärn. Järnet betalades bättre än guld vilket gjorde att bruken med Gimo i centrum blomstrade.

 

Redan 1481 skrev Sten Sture d. ä. ett gåvobrev avseende Dannemora gruva som sedan styrdes från Vasaättlingarna på Örbyhus slott. Det var ett tufft arbete att bryta malmen med primitivt eldande. Det kom också bergsmän och smeder från Tyskland som arbetade vid Danne- mora bruk.

 

På 1600-talet förlorade Gustav II Adolf kriget mot danskarna och skulle betala lösen och behövde pengar. Samtidigt insåg Vilhelm de Besche och hans kompis i Vallonien Louis de Geer möjligheterna av att förädla malmen i Sverige. Det fanns malm, vatten och skogar med

 

träkol. De lånade kungen pengar och fick arrendera mark och byggde upp hela samhällen. De tog också hit kunnigt folk som kunde förädla järnmalmen. Louis de Geer lade under sig bruken Gimo, Österby, Lövsta och Forsmark som han sedan friköpte.

 

Under 1600-talet byggdes kronobruket Gimo upp. Malmen fraktades till bruken främst vintertid. Först behandlades malmen i rostugnen där den hettades upp och renades på vatten, svavel och koloxid. Den krossade malmen gick sedan vidare till masugnen där den värmdes upp med träkol. Smältan, som kallades för gös fördes sedan vidare till smedjan. För att få fram ett ton smälta (järn) åtgick tre ton malm och sex ton träkol. Järnet behandlades sedan i en räckarhärd innan gösarna var att betrakta som färdiga stångjärn.

 

Stångjärnet lagrades i järnbodar innan det fraktades vidare till Stockholm för förtullning. Mycket av järnet transporterades sedan till Sheffield i England för vidare förädling.

 

Håkan berättade sedan om smedernas hårda arbetsliv. Man började arbeta kl 18.00 på söndagen och slutade lördag middag. Det var fyra timmars arbete och fyra timmars sömn som gällde. Boendet var i ”labbyt” och fruar och barn kom med mat. På vägen hem kunde det hända att man tog sig en ”stänkare” i värdshuset.

 

Skogarna skövlades eftersom det behövdes mycket träkol. Då tillkom nya bruk runt Gimo där det fanns skog att tillgå. Exempel på sådana bruk är Bennebol och Vällnora. På Norrgarn, som ägdes av släkten Reuterskiöld, odlades spannmål som skickades till övriga bruk. På Rungarn var skogen viktig. Även Rånäs ägdes av Reuterskiöld.

 

Under Gimo bruk fanns också Gimo säteri som hade flera gårdar under sig. Bland andra Tånga gård i Ekeby levererade spannmål och kött till Gimo. Under Tånga gård fanns bland andra Norr Fornbro och Stensunda.

 

I Gimo var Carl Leonard Reuterskiöld (1816-1905) brukspatron. Han kan sägas vara den sista Dannemorapatronen. I Österby fanns Per Adolf Tamm (Gammeltammen).

 

Håkan avslutade med att visa bilder från olika herrgårdar på de aktuella bruksorterna.

 

Kenneth Olofsson avtackade Håkan för ett bra framfört och mycket innehållsrikt föredrag med många intressanta bilder.

 

Yngve Vällstrand

 

Björn Carlsson justerar mikrifonen på Håkan under Barbros överinseende.

Lena sköter lottförsäljningen

Fullsatt när Yngve presenterar boken om Eva Spångberg

 

Ordförande i Hembygdsföreningen: Kenneth Olofsson 0173 - 411 66

Stöd föreningens arbete genom medlemsskap