Ingrid Söderlund

2007-01-24

Varken köldknäppar eller snöyra tycks kunna stoppa publiken från att bege sig till Kvarnens berättarkvällar i Gimo denna vinter. För tredje gången fylldes det trivsamma kaféet när Ingrid Söderlund, kusindotter till Gimos egen historieskrivare Evert Söderlund, var gäst.

 

Hon är född 1933 och bosatt i Strängnäs sedan fem år efter att ha pensionerats från sitt arbete som församlingssyster i en Uppsalakyrka. Det betydde inte att barndomens Gimo-mål gått helt förlorat – ”Algatan” där barndomshemmet låg hade kvar sitt tjocka ”l”. Farfars bror Petter levde inte ensam utan ”ensammen”, man öste inte potatisen utan man ”höste” ner den i källarförrådet och småflickorna Söderlund fick inte två maränger var av snälla faster Rut – utan två maränger ”i var”.

 

Gimo-målets särart finns dokumenterad i boken Ur Gimos och Skäfthammars Historia av Evert Söderlund f. 1898. Kusinbarnet berättade:

 

Evert levde utan familj så när mamma lagade jullimpor gick pappa alltid hem till honom i Stenhusgatan med en. Jag minns så väl en gång när pappa kom hem och sa: ”Evert håller på och skriver en bok. Men ingen ska få se den förrän han är död.” Pappa såg så förvånad ut.

Evert var hammarsmeden som använde all sin fritid till att samla fakta om brukets historia. Allt skrevs sedan rent på maskin i den lilla ungkarlslyan på vinden. När boken var färdig bands den ihop tillsammans med några originalillustrationer av Everts granne Gimo-konstnären Eva Kälfors. Efter Everts död 1964 hamnade boken i Gimo bruksarkiv. När den publicerades 1979 fick den ett entusiastiskt mottagande och är alltjämt till oskattbart värde för Gimos hembygdsforskare. En forskarbragd utförd i det fördolda av en av brukets arbetare. När får han en gata, byggnad eller plats i bruket uppkallad efter sig?

Att berättarkonsten förts vidare i släkten Söderlund stod snart klart. Med värme och engagemang levandegjorde Ingrid Söderlund en lång rad människoöden och händelser ur det förgångna som fångade, grep och muntrade sina åhörare. Bardomshemmet låg i Algatan intill den väldiga masugnen som var pappa Axels arbetsplats. Söderlund sa:

 

– Ibland tänker jag: Vilken lycklig uppväxtmiljö. Vi hade sjöar, vi hade skogen och i Säteriet hade vi korna som vi kunde följa med när de gick på vall på sommaren. Jag och min barndomsvän Karin älskade att plocka blommor. Tänk vad vi har travat runt och plockat blåsippor bakom Säteriet. Jag minns midsomrarna när gubbarna gick man ur huse upp i hagen för att hämta björkar att ställa på trappen. Och söndagarnas stillsamma sommarpromenader längs herrgårdsparkens välputsade gångstigar. Det var där man mötte Gimo-borna. Ni som har levat hela ert liv här i Gimo kanske inte ser det som vi som har flyttat härifrån. Söderlund fortsatte:

 

– Jag brukar tänka på bryggan vid Lilldammen där vi låg och skurade mattor. Vyn som man såg därifrån mot skolan och Algatan kommer jag aldrig att glömma. Masugnen i aftonsol var något otroligt vackert med det röda teglet som lyste. Varför är masugnen riven, det har jag undrat så många gånger.

 

Ändå var det inte bruket som Ingrid Söderlunds berättelse främst skulle komma att handla om, utan en plats strax utanför: Vreta by. Det var där hennes pappa Axel växt upp och hennes farbror och faster bodde alltjämt – det hus som går under namnet Karl-Johansgården och till hennes glädje har bevarats och används av PRO.

När pappa fyllde år kom farbror Karl från Vreta och uppvaktade med en bukett rosor. ”Det är mors rosor” sa han när han lämnade dem till pappa. Jag frågade aldrig vad det betydde, men det fanns något mellan de två bröderna och mors rosor. Det fanns känslor. Pappa svarade ingenting. Rosorna sattes i vatten och så var det som vanligt igen.

Detta hade skapat en längtan hos barnbarnet att få lära känna sin fars föräldrar. Släktforskning hade lärt henne att farmor Hildur, född Höglund, växte upp i Vreta by. Som den enda av många syskon blev hon kvar i barndomshemmet efter att hon gift sig med snickaren August Söderlund kommen ”från skogen någonstans”.

 

Av en tillfällighet blev Ingrid Söderlund bekant med en svensk-amerikanska som vuxit upp i en stuga bortom Vreta och var bänkkamrat med hennes faster Ingeborg. ”Din farmor har räddat mitt liv”, sade den återvända emigranten. Som barn hade hon haft två kilometer att trava i snö på den oplogade vägen till skolan. I Vreta fick hon stanna och värma sig på halva vägen. ”Och så fick jag ett glas varm mjölk från en kastrull på spisen innan jag fortsatte”. Den bilden gjorde Hildur Söderlund levande för sitt barnbarn.

 

Med farbror Karl och faster Rut som tog över farmoderns bostad i Vreta kom den platsen att bli en viktig del av Ingrid Söderlunds uppväxt i slutet av 30-talet. När potatisen sattes på våren vid det sk Stenspelet, då skulle syskon och syskonbarn hjälpas åt. Och när faster Rut skulle stortvätta i tvättstugan var Axels Ingrid också med.

Det fick inte vara en skrynkla på hennes hemvävda lakan!

 

Till hösten blev det samling vid Stenspelet igen när det var dags för skörd. Ett arbete som alltid avslutades med att farbror Karl grillade några av de nyplockade potatisarna på plats och bjöd runt. Då var det fest.

Till jul var det Ingrids uppgift att ta en femliters emaljerad kruka nylutad lutfiskt från sin mor på sin spark till Vreta. På hemfärden var den ersatt med julklappar åt systrarna Söderlund. Utom vart tredje år då bröderna firade gemensam jul i Vreta. Ingrid Söderlund berättar vidare:

 

Jag fick hjälpa faster att klä julgranen med julklapparna som de tre syskonen fått av friherrinnan som barn. Små porslinsmuffar, och de mest underbara fåglar köpta i Tyskland och överst ett änglaspel.

På knappt två timmar bjöd Söderlund sin andlöst lyssnande publik på en resa till förgången tid. Med sina ord vävde hon en färgstark och detaljrik gobeläng över människor och platser som för alltid stannat i hennes minne. Två av de Vretabor som fått en särskild plats får avsluta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PRO-gården var tidigare Karl-Johansgården ovan.

Karl-Johans puckelryggiga hushållerska Hulda hade aldrig fått lära sig läsa men kunde allt ändå. Hon sjöng och spelade cittra och var älskad som få. Efter ett långt strävsamt liv fick hon med Axel Söderlunds försorg sin första folkpension: Tre och fyrtio i månaden.

 

Till sist farfar Augusts yngste bror Petter. Ingrid Söderlund tog fram en liten korg och berättade:

Petter var stum efter någon barnsjukdom, troligen scharlakansfeber. Han bodde ensammen i en liten stuga han byggt på andra sidan järnvägen. Där skapade han ett litet trädgårdsparadis åt sig av sticklingar från herrgårdsparken som varit hans arbetsplats. Han dog strax efter jag föddes men orkade gå till Algatan för att uppvakta sin brors barnbarn med en korg. Ingrid höll upp korgen som Petter gjort och sa:

 

Se på den. Visst är den ett konstverk!

Likadant verkade de flesta åhörare tycka efteråt om Ingrid Söderlunds berättarkväll på Kvarnen

i Gimo.

 

Gunnel Furuland

Programvärdar: Kenneth Olofsson Gimo hembygdsförening och Kenneth Karlsson Knutmassoföreningen

 

Ordförande i Hembygdsföreningen: Kenneth Olofsson 0173 - 411 66

Stöd föreningens arbete genom medlemsskap